4 september


Jag dör.
Det är fredag och min stackars arma lekamen har inte ännu återhämtat sig från den enorma ansträngningen som livet erbjudit under veckan. Således inhandlade jag en halvliter glass, thaimat, 2 liter cola, och en SATC-box och intog horisontellt läge. Nu mår jag illa men är trots detta faktum överjävligt nöjd.


Kan även inflika att jag nollades denna veckan. Introduktionsveckan. Vilket jävla fantastiskt spektakel. Kan ju säga det att hade inte alkohol funnits i våra liv så undrar jag om någon någonsin hade lärt känna någon annan. Ge studenter 3-4 öl och plötsligt inser vi att vi kommer vara vänner för evigt. Jag inser samtidigt att en kandidatutbildning är lika lång som en gymnasieutbildning och ser odelat fram emot dramatiken, vänskapsbanden, skadeglädjen och dylika postpubertala känsloyttringar som kommer utspela sig under de närmaste 6 terminerna. Och det intressanta faktum att det går 8 killar på 72 tjejer. Fy fan, jag ryser bara jag tänker på det. Skräckblandad förtjusning.

Bilder härifrån.



1 september


Eh. Jag är på väg till skolan.
Mot all förmodan i denna kalla värld, så kom jag in på mitt program. I folkmun kallas detta fenomen för att ha: “Helt jävla cp-tur”. Vi kallar det bara Nicander-tur.

Igår var jag odelat lycklig. Idag insåg jag att jag skall träffa 80 nya “kompisar”.
Gissar att 97 % av dessa är tjejer.

1. Jag är rädd.
2. Säg grattis.
3. Önska mig lycka till.



Första dagen i resten av mitt liv


Vi har testutbildning på jobbet vilket för med sig att Sanna och jag får träffa alla lärarna som förut bara varit namn på papper. Jag har skrivit en barnbok som de använder i ett av testen och en lärare återgav ett testsamtal med en elev:

Lärare: Men hur kan man se vem som har skrivit boken? Vem som är författaren?
Elev: Men det är ju Astrid Lindgren!

Således drar jag slutsatsen att mitt författarskap nu har börjat på allvar.



Med avslutande skrik för att understryka importans.


1 plats troligen ledig på programmet. Tre personer som skall tacka nej innan jag får den.
Telepatiskt budskap till reserv 3, 4 och 5: GÖR NÅGONTING ANNAT MED ERA LIV! Ge MIG platsen! AAAAH!



Det var en vanlig fredag


Apropå extrem tjockhet:


När man efter att ha ätit middag tar en liten “småtugga” till på tallriken (1/3 av vad själva middagsportionen var) bara för att det är gott, och inser att storleken på “småtuggan” är vad en normal person skulle uppskatta vara en fullvärdig middagsportion.

Vad gör man då?

Man äter upp småtuggan och tar sen två kanelbullar för att “fylla ut efterättsmagen också”.



Lördag


Totalvägrar smink och tighta kläder. Skall hem till Cliffe nu och sitta i soffhörnet, kolla på film och kramas. Kan omöjligen ägna mig åt mer krävande aktiviteter. Eventuellt chokladintag kommer dock kanske inträffa. Trots extrem tjockhet hos undertecknad.

Ps: Äm, kan inte förstå varför jag väntade sålänge med att införskaffa en body. (Klädesplagget, reds anm.) Så jävla comfy. Ds.



Det kanske blev bittrare än tänkt från början…


Fick just ångest av tanken på att vara född och uppvuxen i Gävle. Blev sen trygg och varm inuti när jag tänkte på att jag är född och uppvuxen i en storstad. Fick sen ångest och garvade hånfullt åt mig själv för att jag kallade Göteborg en storstad. Finns ingen flärd här. Folk håller bara på med “vardagslyx.” Typ Rooibos-te och “en bra bok” Eller typ vaniljlatte på Espresso house.
Man ba: Nu kan du dö lycklig, klä dig som en hemlös också så kan du kalla dig fashionista.



Top of the morning to you, my dearests.


På jobbet igen. Det måste som vanligt sägas. Vad som också måste sägas är att det är redigt jävla skitkallt här. Sanna sitter inrullad i min stickade kofta och stor halsduk och jag har krupit ihop i någon kaschmirhistoria som jag hittade slängd i ett hörn. Det är ren misär mina vänner, ren misär.

Jag saknar skolmaten förresten. (Ah! Det ämnesbytet var ni inte beredda på va?) Nej men ärligt. Vill ha fiskpanetter igen. Så jävla gott. Vill köa till ingången, bära fula brickor och få skäll när jag inte ställer glas i diskstället. Potatisen var ju bäst också. Typ som ett segt skal med kräm inuti. Och då är de ändå skalade liksom. Sjukt äckligt, om man tänker efter, men det gör man ju inte för fan. Blev alltid ledsen av dem som åt fil. Men det beror nog på att jag verkligen tycker fil är äckligt. Svårt att tänka mig en maträtt som kan slås av fil liksom. (Det intressanta är att jag köpte fil igår och åt det imorse. Är fan dum i huvudet.) Nej bambamat skall det vara. Storkök är skiten. Enda sättet jag lär få det igen är om jag blir typ lärare eller hamnar i fängelse. Och då hamnar jag nästan hellre i fängelse. Fast där måste man ju typ slåss om maten de första fem åren, så det kanske är hugget som stucket. (Vilket jag lär bli om jag inte ger bort min mat till stora mördarkillen som hänger med ariska gänget och är allmänt tribal-och-taggtrådig.)

Oavsett. gott med skolmat. Om någon vill smuggla in mig i en högstadieskola igen så är jag lätt på.



The Gang